Louis De Geer (1587–1652)

Hoppa till navigering Hoppa till sök
För andra personer med samma namn, se Louis De Geer.
Louis De Geer porträtterad av David Beck.

Louis De Geer (förnamnet även: Lodewijk, Lovis eller Louys), född 17 november 1587 i Liège, död 19 juni 1652 i Amsterdam, var en vallonsk-nederländsk-svensk köpman och industriidkare. Han var vän med Axel Oxenstierna och har kallats för "den svenska industrins fader". Han var även initiativtagare till Sveriges första handelskompani. De Geer blev far till sexton barn och grundare av friherresläkten De Geer. En lång rad svenska adelsmän i släkten De Geer har efter honom och hans son burit namnet Louis De Geer. Louis De Geer kom ursprungligen från Frankrike, men växte upp i Nederländerna och flyttade till Sverige vid 23 års ålder.

Familj och uppväxt

Louis De Geers far, som också hette Louis och var herre till Gaillardmont vid Mons i Belgien, var protestantisk hugenott. Av religiösa skäl flydde han med sin familj till Dordrecht i Holland. Den unge Louis fick dels i fädernehemmet, dels genom utländska resor en grundlig underbyggnad både i allmän bildning och särskilt i allt vad som hörde till affärslivet.

Efter faderns död slog han sig ner som köpman, först i Dordrecht och sedan 1615 i Amsterdam, som blev medelpunkten för hans verksamhet. I förbindelser med Sverige kom han till följd av svenska kronans behov dels av penninglån, dels av vapen och andra krigsförnödenheter. I båda dessa avseenden stod De Geer, åtminstone från 1617, i affärsgemenskap med svenska kronan.

Investeringar och ankomst till Sverige

Genom sina landsmän bröderna de Besche fick De Geer närmare kännedom om Sveriges stora naturliga rikedomar. En av dessa bröder, Velam Gillisson De Besche, arrenderade 1618 av kronan Finspångs gård och län för De Geers pengar och mot hans borgen samt blev sedermera, såsom den tekniskt bildade yrkesidkaren, en verksam medhjälpare åt den kapitalstarke affärsmannen i flera av hans företag. Nu började De Geer nedlägga betydliga kapital i Sverige och gjorde därigenom Finspång till den svenska storslöjdens förnämsta centrum: där anlades nya masugnar, stångjärnshammare och manufakturer i stor skala, tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet förbättrades efter fransk eller vallonsk metod, kanongjuteri anlades, och järnkanoner började tillverkas. I det närbelägna Norrköping, som blev utskeppningsorten för den nya industrien, anlades gevärsfaktori, mässingsbruk och så vidare. För drivande av den nya industrien inkallades en mängd vallonska bergsmän och smeder från Liège och Namur.

Gustav II Adolf gjorde allt för att främja De Geers verksamhet; han "karesserade den mannen nog, innan han fick locka honom i riket" (Per Brahe d.y.). Så snart De Geer kommit till Sverige, vilket inträffade 1627, blev han genast naturaliserad. Kort förut hade han av kronan arrenderat även Österby, Leufsta och Gimo bruk i Uppland. Nu överhopades han med åtskilliga mer eller mindre lönande uppdrag för kronans räkning: han övertog alla kronans gevärsfaktorier, och sedan kronan själv övertagit kopparhandeln och salthandeln i riket, blev han, jämte Erik Larsson (von der Linde), direktör över kronans dithörande affärer.

Hans befattning med kopparhandeln invecklade honom i många obehag och ådrog honom både Gustav Adolfs och förmyndarstyrelsens misshag. Sannolikt är dock detta att räkna till de missförstånd, som lätt uppkomma i affärer, då var och en står på sin fördel. Det goda förhållandet emellan honom och regeringen blev likväl snart återställt; särskildt visade Axel Oxenstierna honom mycken vänskap och stort förtroende. Under drottning Kristinas förmyndarregering utvidgade De Geer alltmer sin verksamhet: hans arrenden omfattade slutligen ej endast Finspång och Dannemoraverken, utan även åtskilliga andra bruk, i Uppland, Södermanland, Närke och Värmland.

Adlande och krigsföretag</