RL10
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
 En RL10A-4 på Science Museum i London | |
| Ursprung |  USA |
|---|---|
| Första körning | 1959 |
| Första flygning | 1962 |
| Designer | Pratt & Whitney, Marshall Space Flight Center |
| Tillverkare | Aerojet Rocketdyne |
| Bränsle | |
| Bränsle | Flytande syre och flytande väte |
| Blandningsförhållande | 5,88:1 |
| Cykel | Expandercykel |
| Konfiguration | |
| Dysans proportion | 84:1 eller 280:1 |
| Prestanda | |
| Dragkraft (vac.) | 110,1 kN |
| Isp (vac.) | 465,5 s (4,565 km/s) |
| Bränntid | 700 sekunder |
| Dimensioner | |
| Längd | 4,15 m |
| Diameter | 2,15 m |
| Tom vikt | 301 |
| Används av | |
| Centaur, DCSS, S-IV | |
RL10 är en amerikansk raketmotor driven av flytande väte och flytande syre. Den byggs av Aerojet Rocketdyne och används i raketers slutsteg.
RL10 började utvecklas i början av 1950-talet av Marshall Space Flight Center och Pratt & Whitney. Första testkörningen av motorn skedde i Pratt & Whitneys testanläggning i West Palm Beach, Florida, år 1959. Första framgångsrika flygningen skedde 27 november 1963. Två motorer användes under den flygningen för att driva Centaursteget i en Atlasraket.
Under de 60 år motorn har använts har 15 modeller tagits fram. Den senaste modellen togs fram till den amerikanska superlyftraketen SLS som ska användas i Artemisprogrammet.
Det pågår även utveckling av en 3D-printad version av motorn, RL10C-X. Den ska sänka kostnaden per motor och, eftersom den består av färre delar, vara mer driftsäker.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, RL10, 20 juli 2022.